Första dagen i Prag började jag utforska staden på mitt sätt, som att ta på mig skorna, låsa dörren efter mig och gå ut på måfå för att se vart jag kommer. En liten mysigare stig ledde till ett grönområde, som ledde till en grym utsiktsplats som tog mig nedåt på serpentinstigar. Hade inte märkt att jag bodde på en himla alpkulle förrän det va dags att ta sig hemåt igen likt en flåsande bergsget. Väl nere i stan hitta jag det här minnesmärket tillägnat alla offer och de vars liv blev förstörda under kommunismen. En rad med statyer där personen tynar bort.

Efter allt traskande slog jag mig ner på räcket av Karlsbron med en kopp kaffe och njöt av att kolla på alla människor som passerade där, fårskockarna som leds av en herde med sitt paraply uppe i luften, de som lägger ner en evighet på att få till rätt pose just i det ögonblicket ingen passerar framför kameran, tyskarna med sina uppdragna tubsockor och gamla pensionärsparen som rör sig i sin egen takt som om de har allt tid i världen. Jag har svårt att själv se mig som en av dessa turister, kanske därför jag finner det så nöjsamt att bara vara en betraktare.

 

Ett osymetriskt tornhus, precis min smak.

   

Tyvärr va mitt boende de första nätterna inte lika fancy. Även om dörrar i kartong känns väldigt exotiskt.