Det är en kamp mot klockan, gränsen stänger vid tio och nåde den som kör därefter på koko-sidan.
Autobahn är ju helt underbart när man har bråttom! Om man inte är en lastbil..
Det e bara att se sig besegrad. Så vad göra? Jo att köra in till en rastplats med 137 andra truckar och slafa.
Visst är du lite avundsjuk va?
Det är inte alla som får arbetsförmånen att dela hytt med en engelsk chaffis samt en nattlång
vaggvisa bestående av förbisvichande trafik, snarkningar, och P3Dokumentär om tvångssterilisering.
Vid gränsen fick jag min första lärorika inblick i kokolandets näst intill religiösa förhållning till regler. Tar väl en timme lr så att ta sig till stämpelkontoret, tbax till österikiska sidan och smöra till sig en stämpel och sen tbax till kokokontor. Måste säga att jag avviker likt en fjärrkontroll i en chokladask där jag sitter och väntar bland alla mer eller mindre charmiga chaffisar i illasittande byxor.
Kokolandet har grym natur! Helt fantastisk när man är omgiven av berg och nära på är i molnnivå, och redigt charmigt med fönsterluckor btw. Synd att missa genom att inte va vaken, så när jag kopplar in nyköpta adaptern
BAAAAAAMM!!!
Den exploderar. Som dynamitHarry skulle sagt, Sicken jävla smäll! Till och med att det rykte fint i nån minut.
I Bern kommer min andra upplevelse med kokolands-regel-dyrkan. Halleluja! Vi har parkerat och börjar packa upp. En tysktjatrande receptionist hävdar med taskig pondus att vi inte kan stå där vi står. Det är säkert EN METER för långt ut på parkeringen. Och sedan får hon förstärkning av en högre uppsatt kostymnisse som kommer ut på en skinande häst och tappert svingar sin tumstock. Att det skulle ta 3 timmar extra att flytta trucken spelade ingen roll, står man 97,33 cm fel så gör man!
Till kvällen somnar jag iaf gott, med jappanesnudlar i magen och ljudet av en blondins hysteriska skratt åt mitt senaste dygn ringandes i örat.
LIvet är härligt!
SvaraRadera